Sitter och kollar asfula fejsbook-bilder på folk jag hatar. Haha. Jag skrattar gott. Det är en förjävla najs känsla när det går dåligt för folk som förtjänar det alltså. Folk som tror att de är typ det trippigaste sen Woodstock. Dopest dope som man säger på vit rappare-jargong. Men NEJ YOU'RE NOT säger de otroligt osmickrande bilderna någon dålig friend of yours laddat upp. Och eftersom du är för korkad för att hitta untag-funktionen får du alltså nöja dig med att kommentera: "men uuuuäää gu va fuuuul omg TA BOOOORT!!!" på alla groteska bilder. Och eftersom dina kompisar är lika korkade som du så hittar de ej heller "delete-this-photo"-knappen, så du får dras med att alla dina äckliga vinklar finns exposerade så där brutalt på the world wide web.
Och ja, jag skrattar. Alltså jag inte bara skrattar utan jag skrattar. Dreglet i din mungipa, påsarna under ögonen, tjockiskinderna, dubbelhakorna, de extremt fula jag-var-inte-beredd-poserna (hela ansiktet hänger som en pizzadeg som fastnat i taket, redo att närsomhelst droppa ner på golvet igen). Herregud, SKRATTBILDERNA. Hahaha. Du har fan det mest motbjudande skrattet jag sett på riktigt jävla länge. Som en knarkad cheshire cat som ramlat baklänges över tiotusen trasiga kanyler.
Sån LÄTTNAD att folk som går omkring i typ Lindexlinnen och H&M-smink och lyssnar på Promoe, Feven och andra ocoola saker och pratar om demonstationer och politik de inte vet någonting om och ja, TROR ATT DE ÄR NÅT äntligen visas upp för allmänheten så som de egentligen är. Som de patetiska, självgoda, imbilska små liven de är. De e gött.
Jag vet att det inte direkt är någon vidare konstruktiv kritik att ge, typ "fan vad ful du är". Men alltså. På riktigt. Fan vad ful du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar