dagen då min mormor dog

Dagen då min mormor dog klädde jag på mig, gick ut genom dörren och in i en skog. Jag gick in i en skog omgiven av bostäder. Jag gick hela vägen genom den tills jag kom fram till en korsning där ett cafe som hette Billy No Mates låg. Det fanns knappt någon mat att beställa alls, allt var slut. De hade blivit satta i konkurs och skulle stänga ner för gott dagen efter. Vi var de enda gästerna. Vi satt där länge och jag ritade och Michael suckade och de spelade en Jessie J-skiva på repeat och jag lirkade med bjudkaffe för att Michael skulle vilja vara kvar ett tag till och det funkade. Jag kunde inte gå tillbaka hem och stanna inne i lilla tupperware-lägenheten. Jag kunde inte sitta stilla i samma säng i samma position och inandas samma avslagna luft. Då var det bättre att sitta och dricka kallnat kaffe inne på ett cafe som stod på kanten till döden och låtsas som att man mådde bra.

Det var nyss utspruckna februari och min mamma hade ringt samma morgon klockan 10 och redan när jag såg hennes namn på skärmen visste jag. Hon sa hur hon hade sett ut och vad hon hade gjort och vem som hade suttit med henne och vilket klockslag hon hade gått bort.

Jag grät inte.
Jag andades inte ens.