springa,

efter ett svettigt pass & efter en kall dusch. jag lät huden torka i solen & det luktade barndomssommar. OBS channelar min inre quentin tarantino på högerbilden obs.

sommar 2014. jag har bott i stockholm i fem månader nu. det är nästan prick ett år sen jag sa upp lägenheten i camden & flyttade up north. att en person kan ändras så mycket.

jag skriver mycket. jag äter vad jag är sugen på & jag springer när jag känner för det.
tänk.
att jag skulle kunna KÄNNA FÖR att springa.

fastän malin sa att om jag inte kunde serva så var det väl ingen himla idé att jag var med på gympan. fast en kompis som trodde att jag hade gått hem när jag i själva verket låst in mig på toan för att byta om, en gång kom in i omklädningsrummet efter idrotten och satte igång en diskussion med alla tjejer i klassen om hur groteskt stora mina tuttar var, "hon måste köpa en bh, man ser det på henne när hon springer." trots att adam skrattade åt mig när hela klassen skulle ha stafett runt skolan och jag andfått lämnade över pinnen till honom och han sa: "har du aldrig tränat förut eller? ursäkta men du borde verkligen börja... du har säkert blodsmak i munnen också!"

trots den totala ångesten som infanns i lill-jagets kropp bara jag hörde ordet "gympalektion" så snörar jag numera ofta och med glädje på mig löparskorna och springer fem, åtta, elva kilometer. i spöregn, i fyrtiogradig sol, i hård motvind. jag springer min väg men det känns precis som att komma hem.