augustiläsning,

Vad säger ni, är det dags för runda två i ~*inläggsserien*~ Chrissys Fantastiska Bokhög? JAAA klart det är!! I augusti vare svettigt värre. Jag skrev som aldri förr & det kändes som om jag kommit in i Den Perfekta Balansen mellan löpningen/skrivandet/levandet. Det var asroligt!! Samtidigt var jag skräckslagen över att jag på något sätt skulle "rubba" min Perfekta Balans (TM). Skrev jag för mycket? Sprang jag för lite? Läste jag för dåliga böcker? Livrädd var jag. Men inget hände! Jag lever & skriver & springer ju fortfarande. Och nu i efterhand är det svårt att relatera till den känslan, men just då kändes det som att allt var för bra och att något skulle rämna precis i vilken sekund som helst.

JA JA. Nog om det. Över till augustiböckerna!! Här har ni'rom:

Den täta elden av Inger Edelfeldt. Den här hittade jag på bästa stället på jorden - dvs i gratisbiblioteket på Årsta torg! Vet inte vem Edelfeldt är?? Theodor Kallifatides gillar henne tydligen i alla fall om en ska lita på ~*blurbsen*~ och han känns som en säker källa. Kommer ihåg att jag ÄLSKADE den. Den täta elden handlar om en ung kvinna som inte känner att hon har hittat rätt i livet. Kanske känner hon att hon inte har hittat sig själv heller. Jag markerade ett enda ställe men det är fantastiskt: "Det var därför hon gick omkring i stan och försökte se alla förbipasserande in i ögonen, sa hon. För att någon av dem kanske visste vägen till något enastående." OBS den handlar INTE om den gamla vanliga klyschan girl is sad, girl meets boy, girl gets happy. Den här handlar om en känsla av att vilja tillhöra någonting, kanske vadsomhelst, kanske vemsomhelst - och om att kanske till och med bejaka det djupa mörkret som skvalpar i människans inre.

De oförglömliga av Gabriella Ahlström. ...var ganska... förglömlig. En kändisfamilj splittras när stjärnbarnet dör av en överdos. Hens syster försöker plocka ihop spillrorna av sitt liv efteråt. Hon lider av heartbreak och är sjukt arg på sitt bortkomna syskon. Mamman är typ den mest osympatiska personen i hela bokvärlden, och jag tycker också att hon är den mest övertygande karaktären. Hon är en halvt misslyckad skådis som levde genom sitt underbarn (den som dog alltså, hänger ni med!). Under hela läsningen tänkte jag mig henne som Pernilla Wahlgren?? Kanske därför den här boken inte fastnade hos mig. Jag vände sida enbart för att få knyta ihop påsen på den här berättelsen. För sent insåg jag att berättelsepåsen vänts uppochner och alla storybitar låg huller om buller framför mig, läsaren, utan att Ahlström pusslade ihop dem åt mig. Lite tråkigt. Väntade hela tiden på en upplösning som aldrig kom.

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. FANTASTISK text om att leva med stämpeln invandrare, om att ha föräldrar som gör allt för att passa in i en ny kultur, och om den svenska smygrasismen. Det är så himla roligt och så himla rörande på samma gång. Bakhtiaris observationer är så pricksäkra att jag kiknar av skratt. Läs den.

Sputnikälskling av Haruki Murakami. Fruktansvärt medelmåttig. Tycker att det känns SÅ GJORT hela konceptet. "Jag är en heterokille! Jag ska skriva om två kvinnor som vill ha varandra" och då är det så klart en alldeles ~*speciell*~ kind of löv dvs jättemycket trånande och sensualitet men inte ett enda kåtslag. Från tjejernas sida, alltså!! Huvudpersonen har nämligen en killvän som är kär i henne, och trots att hon har sagt att hon inte gillar honom på det sättet så gör han saker som att runka & tänka på henne samt att han säger något i stil med: "Nu får du gå hem [huvudpersons namn], för du är alldeles för snygg ikväll och om du stannar mycket längre kommer jag inte kunna hejda mig." ALLTSÅ DVS HOT OM VÅLDTÄKT FRÄSCHT :)))))) Okej vet att cirka hela bloggvärlden äääälskar Murakami, så det här kanske skaver lite, men alltså. Efter att jag läste Norwegian Wood (där en tjej säger: "Killar runkar. Tjejer får mens") så har jag stört mig extra mycket på all onödig vardagssexism han väver in i sitt magiska språkbruk. DET ÄR SÅ JÄVLA SYND för utöver det så älskar jag ju honom jag med!!!! Men nä. Murakami e problematisk 2 me :((

Med kallt blod av Truman Capote. Okej, erkänner: drar mig ofta för att läsa äldre verk. De är liksom.... dammiga. Förlegade. Lika utdaterade som en musikvideo från 80-talet. JUST DÄRFÖR stoppade jag tillbaka Med kallt blod i bokhyllan igen redan efter 67 sidor. Men det var när jag var 17 det. I år började jag om - och fastnade direkt. HUR kunde jag ha blivit uttråkad av den här berättelsen?? Det är hisnande och sorgligt och grymt från sida ett. För den som kanske inte hört talas om den: Med kallt blod är som en lång redogörelse över händelserna kring mordet på en familj. Familjen, the Clutters, blir en natt brutalt mördade i sitt hem i en liten by på den amerikanska vischan. Truman Capote åkte ut till byn och spenderade sedan sex år där med att göra djupa efterforskningar. Han hängde med sheriffen och chillade med mördarna. Det är så himla ballt och FÖRFATTARIGT!! Drömmer om att bli mer Capote:ig. Med kallt blod är ETT MÄSTERVERK. (Vill nog dock tipsa om att läsa den på engelska istället! Hade nämligen en slags mini-bokcirkel med mitt ex över Skype om denna, och han ba: "jaa det bästa med hela boken var ju hur bra Capote var på att skriva de sydstatliga dialekterna" jag ba: "????" För i min bok hade ju alla haft någon himla konstig jargong som kanske liknade stockholmska på sjuttiotalet. Mycket "pysen" och sånt. Känns som att jag tappat typ halva bokens mening nu när jag gått miste om det fantastiska språkbruket.)

Flickorna från Riyadh av Rajaa Alsanea. Den här boken blev förbjuden i Saudiarabien när den först publicerades, pga hur intimt och utelämnande Alsanea beskriver liven hos fyra moderna saudiska kvinnor. Jag hade med andra ord väldigt höga förväntningar - och tyvärr blev jag lite besviken. Jag förstår så klart att det himla moderna språket har en funktion i texten, och jag förstår också varför huvudgängets intriger och relationer verkar så basala - det är för att normalisera och liksom "household"-isera. Och det är ju (uppenbarligen) bra. Men för mig blir det för mycket Sex & the city, trots att det är Alsaneas mening. Har förstått att boken på originalspråk är svinbra språkmässigt: det är massvis med dialekter och intonationer som ger texten bredd - men som helt enkelt inte funkade i svensk översättning. Men ändå, som Sydsvenskan sa: "Den är oupphörligt intressant för en västerlänning. Inte bara för att den visar våra kulturers stora skillnader utan framför allt för att den visar våra likheter."

Pjuh nu har vi nått slutet på den här textväggen. HIGH FIVE. Fan vad glad jag blev över all respons på förra bokinlägget (finns att läsa här). Som vanligt får ni gärna boktipsa mig! Förra gången fick jag tex feeling och köpte To Kill a Mockingbird och Little Bee, tack vare en snäll läsare som tipsade. Förde så klart även fram förslagen till mina bokklubbskompisar. Så! Tipsa GÄRNA! Och om du har läst någon av dessa böcker och inte håller med, TELL ME! Tycker det är så grymt intressant. En gång tex skulle jag och min bästa gymnasiekompis hålla föredrag om samma bok. Han ba "vill du gå först eller?" Jag ba "nä, gå först du" så framförde han ett totalt HATTAL om boken. Som jag hade älskat. Som jag alltså fem minuter senare, sjutton år och livrädd, skulle gå på och HYLLA TILL SKYARNA efter att han hade skjutit ner den i dyn. Ehh ja det jag vill säga är: det är mycket mer intressant om en INTE tycker samma! Önskar jag hade förstått det då, rödkindad och sjutton år.