17 lådor sorg.

Det är en torsdagsmorgon jag får veta det: "Dina lådor är här nu."
Upp till det här ögonblicket har jag varit avlägsen, har jag varit genomskinlig, har jag varit likgiltig.

"Tack" säger jag.
Jag är blank när jag lägger på.

Det är en vanlig satans torsdagsmorgon vilken som himla helst. och mina lådor är här, kartongerna som innehåller ett halvt decennium av mitt liv i materiell form. Vem bryr sig? De är ingenting och jag har inte tänkt på dem på hur länge som helst, de finns inte på min karta, de är stoft.
De har varit i limbo på väg till mig så länge, alltför länge, låsta i tiden,
jag har hunnit distansera mig, jag har kunnat distansera mig.
Men nu står de inte hos dig i Yorkshire längre. Nu är de i min hall och luktar ditt garage.
17 lådor oss. 17 lådor sorg.

De är mörka och mjuka av ett och ett halvt års kallgarageförvaring, några är aningen så lite mögliga i kanterna. I olika storlekar och varierande form med Walkerschips-, Florasmör- och Fairy Liquid-logotyper på sidorna och över locken. Brun tejp och oljefläckar. Jag tycker de ser ut som bröd som passerat bäst-före-datum.
Jag låter dem stå, jag kan inte öppna dem, öppnar jag dem brister något som redan är bräckligt. De står i dunklet och tar på sig en närvaro, dessa förut så avlägsna koncept blir tunga och verkliga i min hall, blir till dystra minnesstoder över en tillvaro jag aldrig kan få åter.

Tills en morgon då jag klarar det. Jag öppnar en låda och så följer resten på fort. Min farbror säger, "Vad kul det måste vara, du får återupptäcka massor med minnen du kanske hade glömt."
Men det är inte kul. Det är inte fint. Det är sjaskigt och minnena som virvlar upp är lortiga, befläckade, fula. Motbjudande.

Det är som när vi sågs på flygplatsen vår första sommar isär, minns du det? Vi hade inte setts på två och en halv månad. Visst hade jag hört din röst på telefon och sett din kropp på skype, och det hade känts som du då. Det hade varit du, då. Men personen som var du som stod framför mig på flygplatsen var inte samma. Din röst, grövre. Din längd, högre. Du var så verklig, för verklig, verkligare än du någonsin varit.

Det är samma nu. I det dunkla ljuset i min Sverigehall blir Englandssakerna grövre och barskare än jag minns dem. Jag slås av sorg på sorg på sorg för varje inpackad sak jag vecklar ut, små mikrokorta hjärtekross, de varar bara några sekunder men de följs av ännu ett och ännu ett.

Du har råkat lägga ner din konservöppnare bland allt mitt och jag borde väl ge tillbaka den på något sätt men jag vet inte hur. Vem fan bryr sig om en jävla konservöppnare och du minns den säkert inte ens och likjävlaväl kommer jag alltid ha den kvar. Men jag vet att jag aldrig i hela helevetslivet kommer kunna få upp en konservburk med den där öppnaren.

Jag plockar upp en tjocktröja ur en chipslåda för att lägga den i smutskorgen och det är då det sker. Ett par blonda lockiga hårstrån mitt på tröjtrycket glittrar till i en solstrimma och det är du. Det är du, här, nu.

Och det borde få mig att komma till något slags avslut men jag faller bara isär.