3.06.2016

ISACSON FLICKA NR 7200

För ungefär en vecka sedan passerade ett särskilt datum helt knäpptyst. Eller ja, okommenterat kanske, men inte obemärkt. Långt ifrån: redan i november började jag räkna ner, redan i december satte jag upp värjande väggar runt datumet. Redan i januari började jag bädda in detta datum i annat, i mjukhet, i skyddande aktiviteter vars syfte var att skärma av mig. Distrahera mig.

Ta mina tankar bort ifrån detta: i förra veckan var det två år sedan jag försökte dö.

När jag var nyfödd knöts ett blått armband runt min handled och nu lägger jag det bredvid ett annat sjukhusarmband. Jag vet inte vad jag gör - eller snarare, jag vet vad jag gör men jag gör det nästan inte medvetet, gör det halvhjärtat, gör det med annat i tankarna. Som att borsta bort ludd från strumpbyxorna, nästan utan att reflektera, ett slentrianagerande bara. 

Det är så att det faktiskt bara sker, och jag gillar det, jag gillar kontrasten jag skapar. Den blå plasten som virades runt min bebisarm en gång på nittiotalet, sprucken och knarrigt torr i nutid. Små plastflagor mot min tjugosexåriga hud. 

Mot den andra, den vita, den nya plasten hos bandet som fästes vid mig i vuxen ålder på akutmottagningen i Yorkshire i februari 2014. Jag lutar mig in och drar upp dess doft i näsborrarna. Den luktar fortfarande helt ny. Dess yta är alldeles len mot mina fingertoppar, nästan glansig. Högblank.

Mitt datum kom. Och passerade. Jag var inte som vanligt men nästan. Jag hade varit orolig att det skulle sänka mig, skulle dra i mig, skulle plocka ner mig i dyn - men jag gjorde något annat, jag kände inte, jag var upptagen. Registrerade vilken dag det var, men det var också allt. Jag var kanske lite mer lågmäld än vanligt, men annars inget. Annars ingen ytkrusning.

Kanske kommer det ikapp mig senare.

Kanske är det så här min årsdag kommer vara från och med nu.

Eller kanske att jag slutar ha motstridiga tankar om min anknytning till detta datum, kanske slutar jag rosadrömskt tänka: tänk om. Kanske kommer denna februarikväll i framtiden alltid vara en vag oroskänsla i mig, men kanske kanske kanske den snart inte längre framkallar nostalgi.

En dag ser jag tillbaka på mitt självmordsförsök med enbart sorgmod i blicken. Någon gång snart är det renodlat ledsen jag känner mig när jag tänker på asken antidepressiva och de nio millimeter utvidgade pupillerna i ambulansen om natten.

När jag är gammal säger jag: "När jag minns mitt 24-åriga jag vill jag bara åka tillbaka i tiden och hålla henne i handen och berätta för henne att allt kommer att bli så mycket ljusare, så mycket klarare. Hon behöver bara dra in luft i lungorna och ordentligt fästa blicken."

& så här kändes det för ett år sedan

12 kommentarer:

  1. så glad att du finns kvar

    SvaraRadera
  2. herregud, du skriver så himla vackert om något så jävla hemskt. är så väldigt, väldigt, väldigt glad att du finns kvar och att jag få stoltsera med dig som min vän. <3 love you and you know it!

    SvaraRadera
  3. fyfan. jag vet inte ens vad jag ska skriva. inget känns viktigt nog mot detta och jag känner ju egentligen inte ens dig, men jag vill bara säga ändå - så du vet, att jag tycker himla mycket om dig ändå.

    SvaraRadera
  4. du är viktig. och världen här är din

    SvaraRadera
  5. och man blir ju så glad att du finns kvar och sprider så mycket fina ord och glädje. <3

    SvaraRadera
  6. Dina ord chrissy, ditt språk, dina formuleringar. Vilken tur att världen får ta del av dem, att de och du får finnas.

    SvaraRadera
  7. Hundra kramar.

    <3 Glad att få lära känna dig, du kloka och roliga.

    SvaraRadera
  8. <333 tack för att du finns

    SvaraRadera
  9. <3 hoppas att det känns bättre nu!!!! kram!!!

    SvaraRadera
  10. Finaste! Så jävla bra att du inte är tyst om hur dålig denna dagen var för två år sen. Tror det är jävligt nyttigt för många att läsa. Mig inkluderat x

    SvaraRadera
  11. chrissy du är så himla fin och bra vad jag tycker om dig.

    SvaraRadera