hej & sen sist

Jag har värmeljus i loppislykta på skrivbordet och tjocka yllestrumpor korvar sig vid mina anklar. Det är bara ett glas mellan mig och snöflingorna men det vill jag inte låtsas om så nu pryder jag det här inlägget med augustibilder. Jag sommarpyntar! Går all in med sommarkotte, sommarhy, sommardimma i sommarjämtland. Svep ner för det.

Sen sist vi råkades har jag börjat jobba i bokaffär. Än så länge är det över julen bara. Kanske får jag stanna en bit in på våren, jag hoppas det, jag trivs så. Att jag får vara omgiven av böcker. Att jag får packa upp och placera ut och rekommendera och prata böcker. En dröm är vad det är.

I lördags kom Jonas Hassen Khemiri till mitt jobb för att signera böcker. Jaha ok nej vadå jag höll inte föredrag om Ett öga rött när jag 16 och jag rodnade absolut inte av återhållna frågor jag var för blyg för att ställa när han kom till min gymnasieskola och jag har definitivt inte hans böcker i en trave bredvid mig när jag skriver vad pratar du om ens.

Jag jobbade inte i lördags, men åkte ändå in. Satt på tunnelbanan med hörlurarna i men utan musik för att öva på saker att säga. Framme gick inte ens in i butiken, jag bara siktade in mig på signeringsbordet utanför och. Där satt han. Böcker i rader framför sig. Armarna avslappnade mot duktyget. Långt mjukt hår prydligt instoppat bakom öronen. Ingen kö. Jag blev yr, jag vände om. Gick runt hörnet och satte mig ner för att samla mig. Andades. Väntade. Andades. Rodnade. Reste mig.

"Hej!" sa jag.
"Tja." sa han.

Jonas signerade min bok och jag nämnde den där gången han kom till min skola i Skärholmen. Det var inledningen, jag hade tänkt vräka ur mig att det samtalet var startskottet. Att det fått mig att satsa på skrivandet, att det var därför jag åkte till London och pluggade skrivande, jag tänkte Tacka Honom™ för Allt Han Gjort För Mig© och för att han Format Mig som Skrivande Person (patent pending). Men Jonas log, nickade med, avbröt.
"Det kommer jag ihåg", sa han.
"Va, gör du? Det var typ 2006."
"Ja, just det. Det var fler skolor i en, eller hur? Teater..."
"Ja, och fordon och IB, som jag gick. Du satt i vår matsal."
"Ja. Jag har glömt massor av författarsamtal jag gjort", sa han, "men det där minns jag väl."
"Kanske för att det var så nytt då, fortfarande?"
"Ja precis, för att det var där i början. Det var viktigt för mig, tror jag. Att boken utspelar sig i Skärholmen och att jag fick komma dit, till er, och prata om den. Det var som en cirkel som slöts."

Han var artig, han skrattade snällt när jag försökte vara lustig, det var ju inget särskilt för honom men det var särskilt för mig. Vi pratade lite till men jag sa inget om det där med skrivandet. Det hade gått helt okej och det ville jag inte rubba, jag sa tack, hejdå, ha det bra, jag går.

På vägen hem kunde jag omöjligen gå ner i tunnelbanan redan vid Skanstull, jag var för omtöcknad, jag behövde samla mig. Jag gick Götgatan upp mot Slussen med Pappaklausulen tryckt mot mitt bröst. Det började snöa och jag tog inte ens på mig jackan.

Mitt namn skrivet i hans handstil.
Det går ju inte att tänka på.