engångskamera.

I slutet på den kyligaste mars jag varit med om sen jag flyttade till England åkte jag med min bästis Madhia till hennes hemstad Middlesborough. Efter 6½ timme på en buss var vi framme.

Första dagen mötte vi upp Madhias hemmabästis Maria. Vi köpte matchande jackor på Prajman och drack öl på Wetherspoons. När Madhia skulle betala för första pinten och frågade vad det blev och killen i baren svarade: "That's 1.30" så föll hon BOKSTAVLIGEN bakåt. Haha alltså. Har aldrig sett en människa reagera så på riktigt? Trodde man bara sa så typ. Och ja anledning nummer 1 till att åka till norra England = ölpriserna mmmm TIPS!!!

Det blev skymning och vi SVIDADE OM till våra matching jackets och så GJORDE VI STAN. Mitt första klubbintryck var ett ställe där vi blev helt omsvepta i lukten av Axe när vi klev in. Alla tjejer hade kortkortkort och alla killar var apsmala med snortajta jeans och snygga frisyrer och såg ut som om de alla var indiemusiker. Vi köpte en flaska vin att dela på och tjejen i baren hällde upp den i en tillbringare. Obs hon gav oss inga glas obs. Fast kostar en flarra vin 30kr får man kanske räkna med att dricka den ur en pitcher å andra sidan... Kvällen slutade med att jag hade ett djuuuuupt samtal med en tonårig tvåbarnsmamma (som visade sig vara antifeminist och rasist också *tickin all da stereotyp-boxez*) och då tog vi en taxi hem och stupade på hotellet.

Dan efter vaknade man död... drack apelsinjuice ur sån där *vintage* mjölkflaska!!! Blev helt till mig i affären och tyckte den var så fiiiin. Fick blickar av samtliga medshoppare samt min så kallade "kompis" haha. Det är kanske vardagsmat för dem men jag hade aldrig rört en sån flaska som mjölkbilen kör ut in mah life! Aja movin on

Först gick vi runt i stan, den var inte så stor så hann med den på typ 15 minuter kanske. Vi åt frukost med Maria och hennes bästis Gary samt Garys kille. Skulle åka till da seaside men hann inte. :((

Vi töntade runt oss på massor av bakgator istället! Jag ba "kolla cooooola gatan! Så industriellt, övergivet och hårt..." Madhia ba *ok* aja. Firearms liksom. Bob's firearms. Kändes som *suburban* Amerika på 80-talet i alla filmer typ.

Bästis!

Sen att jag tyckte att det här var kul...? "Erected & Enlarged" alltså haha orkar inte

Sen tog vi bussen! En Stagecoach!!! Bästa bussmärket

*lycklig bus girl*

För vi skulle till *resans mål* - dvs Stockton Calling!!! En festival som är som Camden Crawl med massa osignade indieband som spelar på olika venues över hela stan (och svinmycket snyggt folk som går för att se dem spela alltså serrrrriöööst...)

Detta band var första ever vi såg, Cellar Door trooor jag de hette. Här var det big finale när frontmannen gjorde lite coolt trummande typ (?) Haha Madhia träffade honom på nån klubb senare och han kom ihåg oss och ba: "Ja men det var ju ni! I likadana jackor och mössor!" haha sorgligt...mycket sorgligt...

Hela dan var mest massa springande mellan olika scener.

Här såg vi Natasha Hawes!!!!!!! Alltså bääästa ever. Ca enda riktiga anledningen till att gå på festivalen ens, åh hon var kickass. (Samt ENDA tjejen i lineupen.........)

Sen såg jag ut så här för resten av kvällen HAHAHAHA *loser music*

Jag var så himla trött efter en hel dags stående så jag åkte tillbaka till hotellet vid ettiden. Möttes av denna vy. Madhia stannade ute tills morgonens tidiga timmar. Då ramlade hon in i rummet och föll ihop bredvid mig på dubbelsängen och vi sov båda hela kalla natten genom med matchande jackorna på.

Sista dagen satt vi inne på Barnacles tills vi skulle åka hem. Där åt vi svinbillig mat och jag tog en soppa som smakade precis som Heinz. När jag tog sista tuggan av min cheesy toast fick jag ett rött hårstrå mellan tänderna. Madhia somnade sittandes och jag beställde in en till kanna kaffe till mig själv. Coldplays Talk spelades på repeat i bakgrunden och vi var de enda gästerna, förutom en ensam gammal man som satt mittemot och åt full english breakfast med en morgontidning hängandes över hela tallriken.

Så åkte vi äntligen hem till slut. Stannade på ställen som vi inte brydde oss om att veta namnen på, alla var ändå likadana. Dessa Welcome Break-rastplatser som är identiska över hela England. Vi at nån äcklig wrap eller om det var trekantsmackor och sedan var vi plötsligt i London igen. Och det kändes precis som att komma hem.