3.20.2014

i want u to draw me like 1 of ur french girls


DET ÄR TORSDAG. & det är exakt en månad sen jag försökte ta livet av mig. 

hur skriver man om en sådan grej? vad skriver man. 
ska jag berätta om känslan när sjukhusdörrarna slogs upp och ambulanspersonalen rusade igenom dem samtidigt som de skjutsade min bår framåt, fort fort? ska jag beskriva hur det kändes att bli undersökt av ett tjugotal främmande händer inom loppet av 12 timmar, ska jag prata om den evighetslånga väntan på svar & resultat, ska jag redovisa för alla de tester jag fick utföra? 

det enda jag riktigt kan sätta i ord är hur det kändes... ja, är "fel" ordet jag söker? fel. jag borde inte ha varit där. när de tog blodprov och satte intravenöst dropp och kollade puls och mätte hjärtvärden. då kände jag fysiskt nästan ingenting. ingenting gjorde ont i kroppen alls. jag orkade liksom inte ens ta in den milda smärta som uppstår när nålar trycks in i huden & när kallvatten åker genom blodet. men inom mig växte världens mörkaste mörker fram. det var mörkare än hur jag känt innan själva överdosen. jag har aldrig i livet varit så himla låg som då. det går inte att förklara. det går inte att förstå, trots att det var jag som kände det, jag kan fortfarande inte begripa, jag kan inte greppa den känslan med mina ord för jag kan inte ens greppa den känslan i mina tankar
det var ett mörker som inte bara inneslöt mig. det var ett mörker som strålade ut inifrån mig, det var ett mörker som var jag, jag var ett med mörkret, 
jag var mörkret och mörkret var jag.

jag var på sjukhuset i över tolv timmar. 
minst ett dussin läkare undersökte mig. jag ställde inte en enda fråga. inte under hela tiden. 
jag brydde mig inte.
jag hade släppt allt och jag brydde mig inte om testresultat, jag brydde mig inte om några bieffekter eller efterverkningar eller skada jag kunde ha orsakat mig själv med den mängden citalopram. 

det enda mitt sinne ens orkade fokusera på var 
att den yngsta läkaren som undersökte mig, han gjorde det så himla himla nära. de andra stod upp och var liksom över mig, på armlängds avstånd. denna läkare böjde sig ner så att rollerna byttes om. jag var en halv kropp högre upp än honom. jag stirrade fascinerat in i hans hårbotten under hela tiden som han evighetssakta förde in nålen i min artär och jag hörde hans andhämtning så himla nära att jag undrade om han alltid undersökte patienter så här eller om han tyckte synd om mig och ville vara extra vänlig. extra taktil. extra nära.

han hade psoriasis märkte jag och jag har aldrig mött någon annan med det och om jag hade orkat så hade jag kanske sagt "hey, me too." men jag kände att vem fan bryr sig. kanske i något annat universum, om vi mötts under andra omständigheter. 

& jag kände någon sorts pervers stolthet när en läkare undersökte mina pupiller i ambulansen och ba "they're pretty big huh?" jag ba "va?" jag förstod ingenting. han ba "yeah, you're completely gone aren't you?" och så visade han michael en liten pappersbit med en skala över hur utvidgade en persons pupiller kan vara. mina var störst på skalan. en 9:a. jag hade 9mm utvidgade pupiller. & det kände jag mig stolt över. som om jag hade riktigt LYCKATS med någonting nu.

det fanns läkare som skällde ut mig. jag mötte dem som tyckte synd om mig. det var tom en som blev nervös inför mig och tappade iv-droppen i golvet när jag började prata med henom. men ingen av dem, oberoende av vilken taktik de nu körde för att försöka inspirera mig till att vilja leva, nådde in till mig. mörkret omfamnade mig totalt.

& när jag satt i väntrummet med michael vid min sida tänkte jag att jag kanske dör nu. det var ingen som sa till mig om mina värden var bra eller dåliga. ingen berättade om vi hade kommit till sjukhuset för sent, eller i tid. jag funderade på det och jag tänkte att jag borde kanske fråga. men sedan tänkte jag att jag faktiskt inte brydde mig. jag kanske dör nu och det gör mig ingenting. 

den här bilden skulle ju egentligen vara rolig. men man kanske inte kan vara rolig på samma sätt efter att man har försökt att dö.

10 kommentarer:

  1. Wow, så himla tungt att höra och ta in. Jag var väldigt nära att ställa mig framför en buss för nästan exakt ett år sen. Jag bestämde en tid för hur länge jag skulle leva - och det sjukaste är att kassörskan inne på willys räddade mitt liv. Jag var osynlig i en helt främmande stad där jag inte kände en jävel, utan jobb och djupt deprimerad. Hon la märke till mig, den av väldigt få människor som ens talade med mig under drygt ett års tid. Hon sa att jag hade fint hår. Det räddade mig den kvällen, för jag hade tänkt åka så långt bort som bussen kunde ta mig på busskortet och bara försvinna. Jag skulle bara lämna fryspizza hos min pojkvän först..

    Sorry for rambling, men det ger mig hopp om att andra vågar vara lika öppna som jag. We need to talk about it.
    Du ska veta att du har en random supporter in me, även om vi aldrig träffats.

    <3

    SvaraRadera
  2. fan det jävla mörkret alltså. önskar att det gick förbi dig, smälte bort. man orkar inte alltid flykicka helvetet i ansiktet jag vet det men jag önskar att det frätte bort sig självt nu.
    vet om precis sjukhuskorridorer behandlingshemsdörrar stygn i armen och hårdhänta tag i överarmarna. det ligger långt borta för mig nu och jag tackar fan för det men jag glömmer inte hundratals pulverlinor gömda rakblad kontaktpersoner soc-kontor panikångest och tabletter.
    önskar så djävulskt att det tynade bort för dig allt det där för du är en jävla superstar.

    SvaraRadera
  3. <3!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  4. asså finis, gör så himla ont att läsa detta, önskar att detta mörker kunde dra åt helvete. Du ska veta att du är grym på alla sätt och vis!! Kom ihåg det! Önskar att du kan få må bättre nu. <3<3

    SvaraRadera
  5. alltså du känner inte mig eller någonting, ville bara hälsa att jag kommenterade här ovan och att jag tittar in här titt som tätt och hoppas på en update så jag vet att du lever. hoppashoppashoppas du inte mår så himla dåligt snart. kram. <3

    SvaraRadera
  6. Freja Frufen Frufällan13 april 2014 kl. 13:10

    Har tänkt skriva en kommentar till det här inlägget länge nu. Du är så himla likeable Christina. Jag har läst dina bloggar från när du och Linny bodde hemma och la upp bilder på dagens outfit under äppelträd. Du besitter verkligen konsten att kunna formulera dig i text och även om du skriver inlägg som egentligen inte handlar om något särskilt så blir det fortfarande väldigt läsvärt. Det har jag alltid tyckt.

    Min storebrors bästa barndomsvän valde att dö 2007. Han var 20 år och hade fest hemma hos sig. Han satt i fönstret och hade en konversation med en vän när han lutade sig ut genom fönstret. Innan dess hade flera personer som jag kände försökt att dö, men då var jag för ung för att förstå hela sjukdomsbilden och andra saker som spelade in. Efter det förändrades mycket. I början av 2013 valde min storebrors flickvän att dö. Hon hade kämpat i så många år, första gången som hon försökte dö var när jag och brorsan bodde hemma. Jag vaknade av att balkongdörren stod öppen och jag såg att hon var påväg över räcket. Det följdes av många försök till hjälp och många dåliga instanser. Efter många olika försök lyckades hon i februari förra året.

    Jag umgicks med en kille i somras. När han en gång sa "att ta sitt liv är att välja den lätta vägen" blev jag så jävla förbannad. Skällde ut honom och avslutade det samma kväll. Inte bara därför, men att ha den människosynen funkar inte. Det är aldrig den lätta vägen att välja att dö. Att säga det är som att förringa en människas kamp, som ofta pågått hur länge som helst. Som att personen inte redan har försökt på alla sätt. Som att en står vid ett vägskäl och ba "Hmm, ska jag välja den lätta vägen eller den svåra?". Som om man har ett val där och då. Som att "om jag bara tar tag i grejer, klär på mig och går på zumba så kommer jag att må bra". Att en person som aldrig själv befunnit sig i den situationen har mage att beskriva det som den lätta vägen. Så jävla trångsynt att tänka så.

    Jag har blivit så arg och besviken på vården och hur mycket ansvar som läggs på personen som uppsöker hjälp. En person måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk. Hur ska en hen kunna uppbåda energi till att ta sig till ett möte när det inte ens går att ta sig upp ur sängen?

    Jag hoppas att du ser andra vägar just nu. Att löpningen ger något annat. Att du omger dig med människor som ställer upp på dina villkor, skit i de som ger dåligt samvete. Att det finns bra professionell hjälp som erbjuds dig. Att du fortsätter skriva när du orkar. Att du skiter i att skriva när du inte orkar.

    Ps. Tyckte att bilden till inlägget var comedy gold. Ds.

    SvaraRadera
  7. Jag känner igen det där jäva mörkret så jävla väl. Den där likgiltigheten, att bara vilja ge upp och faktiskt göra det den där gången. Har aldrig försökt ta livet av mig, har alltid varit för rädd för att dö. Tycker det är så jävla viktigt att man berättar för varandra. Men så svårt. Jag och mina resor till psykakuten, om de veckorna när jag inte lämnat lägenheten, om alla dygn jag försökt sova igenom. Det är så svårt att känna hopp. Så svårt. Jag hoppas du har fina människor omkring dig och kan vända näsan mot solen och andas lite lättare. Stora kramar från en annan olycklig

    SvaraRadera
  8. Du. Är. Grym. (Inte för det du gjorde utan för att du finns kvar :))

    SvaraRadera