 |
| år 2007s svåra tonårstristess |
Och vet du vad? Jag stannade nästan kvar.
Jag var kär i min bästa gymnasiekompis och ville inte åka härifrån. Ville stanna och umgås mer med hen. Min bästa barndomskompis var också kär i hen, och precis innan jag flyttade började jag förstå det. Det var ju bara tonårsförälskelse kan en ju se nu, men då kändes det som cirka hela världen. Jag var så jävla ledsen och kände mig så himla ful och oönskad när gymnasiekompisen kysste mig i sin säng och sa "du är inte min typ, sorry.... gillar mer petite tjejer liksom" och blev ihop med min bästis. DET VAR SÅ JÄVL JOBBIGT och jag ville krypa ihop i ett hörn och dö. Jag orkade inte göra någonting. Allt var värdelöst och fult.
Men jag hade redan skickat in universitetsansökan, och några veckor senare fick jag besked om att jag blivit antagen. Så beslöt jag mig bara för att jag bara inte KUNDE vara kvar i Stockholm länge. Jag KUNDE inte vara här och hänga läpp över en crush som aldrig känt samma som mig. Jag ville inte heller att min barndomsbästis skulle känna sig hämmad i sin nya förälskelse, ville att hen skulle kunna få uppleva alla fina stunder i ett första förhållande utan att ha min avundsjuka skugga över sig.
SÅ JAG STACK.
09/09/09. Det datum jag bosatte mig i London, England. 1 Saint George's Circus. Det är det bästa bästa bästa beslut jag någonsin gjort.
 |
| osäker tjej höst '08 vs fjäderfransad gurl höst '09 |
Och Johanna-Lovisa, jag vet inte hur jag ska förklara, beskriva, övertyga, berätta. I Sverige gick jag omkring med en ständig klump i magen. Trots att jag var nitton så hade jag inte utvecklats så mycket i vare sig personlighet eller sätt att tänka sedan jag var sexton. Trots att det är under just gymnasieåldern en brukar utvecklas som mest. Jag tror helt enkelt att jag kände mig hämmad av omgivningen, den var ingen bra grogrund för mig just då. Jag visste innerst inne att jag BEHÖVDE åka iväg för att utvecklas och lära mig nya saker och BLI MIG SJÄLV.
Och det blev jag. Efter bara några månader i London var jag nästan en helt ny människa. Nu, fem år senare, kan jag lugnt hävda att alla mina erfarenheter i England har gjort mig till en människa jag liksom klarar av att vara.
År 2009 hatade jag mig själv.
År 2014 klarar jag av mg själv.
För trots att jag gick ut universitet med medelmåttiga betyg, trots att mitt förhållande tog slut, trots att jag återvände hem - och JA, TROTS runt en halv mille i skuld till CSN och Student Loans Company - ångrar jag ingenting.
Inga superbra, konkreta tips på hur man gör har jag heller. När jag själv stack hade jag inga besparingar, så jag ansökte till universitet och for dit på ett studielån. Det var liksom snabbaste vägen dit. Till vänner och familj sa jag bara att jag helt enkelt MÅSTE. Visst fanns det dem som kom med invändningar ("Men du känner ju ingen där!" eller "London är himla dyrt ska du veta" eller "Du kommer ha så stora CSN-skulder, är det inte bättre att plugga i Sverige? Här är det ju gratis" osv osv i all oändlighet) men det gjorde inget. Jag hade bestämt mig, sen fick alla andra säga vad de ville. Dessutom var de allra flesta som betyder något sjukt stöttande och positivt inställda till flytten.
Summan av kardemumman: du måste göra det du vill göra. Om det värker i hela kroppen efter något större, måste du göra allt i din makt att få det. Det gör inget att det är läskigt! Det löser sig, vad det än är. Man får alltid nya vänner. Man kan alltid få ett nytt jobb. Man kan ångra sig och man kan återvända & det finns ingen skam i det för då har man i alla fall FÖRSÖKT. Förändring är det bästa som finns. Gör det gör det gör det.
P.S. Du är inte alls "ingen". Men det räcker nog inte med att jag skriver det till dig. Du måste upptäcka det själv.
I'm rooting for you,
xoxo chrissy yo
Åhhh Johanna-Lovisa I'm rooting for you too! Kommer också från liten håla i norraste norrland och längtat cirka hela livet därifrån (omg tänk om vi bor i samma håla??) och jag tog studenten 2012 och flyttade samma höst ner till Uppsala utan en plan, lägenhet eller sysselsättning. Bodde i en familjs källare i någon månad innan jag och min pv hittade en overpriced etta i en litet förort. För att vara helt allvarlig var det den värsta tiden i mitt liv (hittade ingen sysselsättning och gick igenom en depression), tills jag började med roller derby och fick världens mysigaste vänner. Var "tvungen" flytta hem till nörrland igen drygt ett år senare, men jag har aldrig aldrig aldrig ALDRIG ångrat mig. Den tiden i mitt liv var jag kanske på rock bottom, men den fick mig att växa så oerhört som människa. Våga prata med främlingar, auktoriteter och annat som jag annars tyckte var motigt. Jobbade som telefonförsäljare i två dagar. Köpte 3 kgs pack med makaroner för 20 kr på willys som vi levde på. Vände varenda krona konstant och fick ett mycket större ansvar över hela mitt liv. När jag kom hem tyckte jag att de flesta av mina vänner var så fruktansvärt omogna som bodde hemma, inte hade någon ambition att flytta eller resa eller GÖRA NÅGOT ÖHT. Jag VÅGADE. Jag tog tåget utan hembiljett och jag VÅGADE. Det kanske sågs naivt av andra men jag blev en sån mycket större människa av det. Det "värsta" som kan hända är att du måste flytta tillbaka till hålan, samla krafter och försöka igen (precis vad jag håller på med nu alltså). Nöj dig inte för att det är bekvämt att stanna kvar, nöj dig för att du vågade. Rooting for you gurl! <3
SvaraRaderamen JA JA JA. JOHANNA-LOVISA JUST DO IT. alltså om det är skit nu = kan potentiellt bli svinmkt bättre. om det inte blir det = lägg av med det och hitta på nåt annat. har skrivit ett inlägg förresten om det här: http://vickys.se/?p=13463. GÖR DET. GÖR DET. GÖR DET. man ska inte vara kvar på ett ställe i livet om man mår skit. världen har en miljard feta grejer att erbjuda.
SvaraRaderaJag kan inte INTE kommentera på detta. Jag är också från vishan i en liten by som typ åt upp mig innifrån innan jag började resa ett år efter studenten...
SvaraRaderaVi är alla olika. Det finns en del människor som dricker upp kaffet, lägger ner tidningen och går ut genom dörren utan att vända sig om. Sen finns det dem (och denna kategori tillhör jag) som velar, tvekar, väger för- och nackdelar till förbannelse och drar sig för att kasta sig ut i det där okända trots att det är det man vill mer än ALLT annat. Häromdagen träffade jag en barndomskompis syster som är i 30-årsåldern som (likt många andra) ba 'Tycker du är sååå modig som åker iväg sådär själv. När jag var yngre så ville jag ju men det var ingen som ville följa med mig', och känner en sån JÄVLA tacksamhet för att jag faktiskt tagit de där stegen ut. Det ÄR jobbigt, och det SUGER att bryta sig upp när allt man någonsin känt till finns inom armlängds avstånd. Men det är SÅ värt det. Tänk att sitta där om tio år och undra om THIS was it? Att alltid undra? Om det går åt helvete kan du ju alltid åka hem som sagt! Men om du inte provar så VET du inte. You can do it! xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Jag flyttade från Norrland till Stockholm för ett år sedan, sensommaren efter att jag tagit studenten. Jag och en kompis bestämde oss under sista terminen i gymnasiet att vi skulle flytta hit, vi sökte lite jobb men var mest inställda på att gå varsinn fristående kurs vid universitetet. Men så hittade min mamma en förberedande konstkurs på en folkhögskola nära där jag skulle bo, och nästan tvingade mig att söka till den. ÄR SÅ TACKSAM FÖR DET. I gymnasiet gick jag samhällslinjen och vantrivdes, var skoltrött redan innan jag började där och gick ut med precis godkända betyg. När det var bestämt att vi skulle flytta inom några månader och jag kommit in på folkhögskolan (!!) så var jag med om ett övergrepp. Att flytta hit kan nog vara det bästa som har hänt mig. Har brutit upp med flera barndomskompisar som bor kvar i småstan jag flyttade från som har tryckt ner mig hela livet och fick lära känna massa nya fina personer här som är intresserade av samma saker som mig (inga av mina gamla vänner tyckte att det var ett smart steg att hålla på med konst - "en kan ju inte försörja sig på det ändå"). Och att få byta miljö efter övergreppet har också hjälpt att komma en bit på vägen till att kunna komma över det. (Det finns väldigt bra hjälp ang det att få i sthlm.)
SvaraRaderaNu går jag på en ny konstskola och har träffat massa nytt folk igen som är i samma fas i sina liv som mig och vi har så himla kul tillsammans.
Hen som jag flyttade hit med har jag också brutit upp med, vi funkade inte att bo tillsammans och det tog kål på våran vänskap. Men jag är ändå tacksam för att jag kunde flytta hit med henom, hade inte någat göra det själv.
Såklart saknar jag mina vänner från hemstaden och de som flyttat till andra platser runt om i landet! Men det är sånt som händer och alla måste få gå sin egna väg. Vi kan ju ofta träffas på sommaren och kring jul när folk kommer tillbaka till hemstaden.
SÅ gör det! Flytta! Byt miljö eller byt i alla fall jobb (om det går). :)) kram
Du är så sjukt vettig. Orkar inte!
SvaraRaderaDet här inlägget är så sant att det knappt finns!
SvaraRadera