NOTE TO SELF

Onsdag i januari.

Jag gör fler planer inför de kommande månaderna än jag gjort på länge. För jag känner, för första gången på ett riktigt långt tag, en ovanlig känsla.

Jag känner hopp.

Helt plötsligt vill jag tänka på vad jag ska göra nästa vecka. Jag planerar gärna in något kul om en månad, om ett par. Skissar planer inför sommaren. Drar penseldrag över hösten.

Jag tänker efter när någon frågar: var ser du dig själv om ett år? fem? Om tio?

Svarar mer än bara undflyende, överstrykande. Svarar, med darrig röst och lika velig som alltid.

Men. Jag svarar.

Det är nytt. 

Jag ligger inte kvar i sängen när jag vaknar om morgnarna längre, det är också nytt. 

Jag kliver upp och bäddar och kokar kaffe. Drar upp persiennen. 

Jag tar mig utanför lägenheten nästan varje dag. Kanske inte för att göra något speciellt. Kanske bara går och handlar, eller lyssnar på ett avsnitt av en podd. Kanske har jag inte tvättat håret på en vecka.

Men jag tar mig ut.

Och trots att jag tänker "men det är väl ingenting" måste jag komma ihåg att det visst är det.

Att jag varit i perioder där inget av det jag gör nu varit självklart, varit ens möjligt. 

Jag kunde inte laga mat år 2014. Det gick inte att borsta håret vissa dagar. Det fanns nätter jag låg vaken och vred mig i ångest, jag stod på broar och stirrade lustet ner i mörkt vatten eller ilsnabb biltrafik. 

Jag hamnade på sjukhus för att jag tog en överdos. 

Det har varit dåligt förr. Det kanske blir dåligt igen. Men nu har jag verktygen jag saknade då. Nu kan jag hantera mitt mående på ett helt annat sätt. Nu vet jag att det blir bättre. Jag vet att jag kan gå igenom vadsomhelst. Jag ser en horisont och jag kan lyfta blicken. Fästa den vid horisonten. 

Ta mig framåt. 

Och om jag skulle glömma: 

Jag orkar läsa igen. 
Jag orkar laga mat. 
Jag orkar träffa kompisar. 
Jag orkar ha smink på mig, orkar köpa nytt när det gamla tar slut.
Jag orkar löpträna.
Jag orkar följa med i handlingen i böcker. 

För första gången på länge orkar jag bry mig om karaktärerna i tv-serierna jag ser på, minnas deras namn och ha koll på deras back stories. Jag orkar gråta när någon dör.

Och det är inte ingenting. 

Det är någonting. 

Det är någonting och det är stort.

Glöm aldrig det.