5.06.2019

februari

plötsligt har fem år gått sedan överdosen. jag tänkte i februari att jag skulle skriva något om det, för jag gjorde det ett par gånger, där i början, och för att februari är månaden som. det var då jag.

nästan.

men det känns gjort och fel och sagt.

jag har skrivit det jag behövt skriva om att vilja sluta existera. jag behöver inte uppmärksamma det som en sjuk högtidsdag. jag behöver inte sopa det under mattan heller. det får liksom vara: jaha. det var så vid ett tillfälle i mitt liv. nu är det inte så längre. det är varken hit eller dit. 

men jag kanske kan skriva om månaden februari.

i februari blir jag extra medveten om livet. fy i helvete vad pinsamt sagt? men det är så så det får stå kvar. jag blir... tacksam? eller i alla fall så uppmärksammar jag ~världen~ mer. jag liksom. ser den. ja men jag stannar upp och tittar på nån jävla solnedgång. och det känns soft? solnedgångar finns. jag finns. det är helt ok. det är lite pjuh i made it.

jag blir medveten om att jag kliver upp varje morgon och att jag tvättar håret och åker till jobbet och är i tid och träffar vänner. blir medveten om att denna vardag, som bara flyter på, och till och med ger mig energi, hade varit totalt omöjlig år 2014. jag sov bort hela året. och nästkommande. och nästkommande. att en person kan sova så mycket. la mig tidigt sov tretton timmar vaknade på morgonen och insåg att jag var vid medvetande. ville inte ta in några intryck. orkade inte. vred mig in mot väggen och somnade om. hur lätt och skönt som helst. sov flera timmar till, ända tills eftermiddagen knackade mig på axeln och slöt mig i sin ångestfamn.

det där har jag glömt. alltså jag kommer verkligen aldrig nånsin bara på det bara så där out of the blue. det krävs ett särskilt tillfälle.

det kan man väl säga att februari blivit för mig. min årliga special occasion.

jag kan inte förhålla mig till min depression när jag är mil ifrån den. som det är nu alltså. jag kan heller inte släppa den för jag vet att vi har varandra i ett järngrepp. jag vet att den är min livspartner. jag har satt på löplinan just nu bara. den springer ändå i fonden.

i februari minns jag hur det var. i februari fattar jag att det utan svårighet kan bli så igen.

i februari ser jag också att annat är möjligt. jag ser till exempel att jag kan gå upp tidigt på morgonen om jag vill. jag kan springa två kilometer eller fyra eller nio. jag kan följa svåra recept och få en ny favoritpodd. jag kan lära mig fler ord på spanska och jag kan testa en ny glassmak. jag kan lära mig simma. jag kan öva på att skriva. det blir ingenting. det gör ingenting.

jag kan se livspotentialen helt enkelt. jag kan se att jag är ett viable life.

det gör mig ledsen. det känns som att jag missat hela mina 20s. depressionen tog så många unga år ifrån mig. jag tänker på allt jag hade gjort om inte.

men sen tänker jag på allt jag gjort trots att. allt jag gjort trots allt.

som sagt. knepigt att förhålla sig till det. jag har liksom. försökt... dö? vem gör ens det. jag vill skriva haha efter det men det är kanske för makabert. jag vill skämta om det för vad ska man annars göra.

äh.

det är lite som att se ett foto av sig själv som tonåring. lol vilken frisyr!! herregud att man hade på sig det där. okej HAR jag ens några ögonbryn här??

en skämskudde.

jag skämtar för att jag skäms.

och det är väl ändå det sundaste tecknet? att tycka det är lite pin att jag en gång ville dö.
det är på samma nivå som att en gång ha varit stammis på punkt shop och älskat good charlotte och nitarmband.

allt det där är
bakom mig nu

7 kommentarer:

  1. " jag tänker på allt jag hade gjort om inte.

    men sen tänker jag på allt jag gjort trots att. allt jag gjort trots allt."

    tycker ärligt talad hela den här texten är bra jäkla fantastsisk, men de orden gav mig gåshud lite extra. tack för den här texten.

    SvaraRadera
  2. Wow. Tack för att du delar med dig av detta <3 Alltså miljarder tack

    SvaraRadera
  3. Vilken otroligt stark text. Och framför allt viktig att läsa för alla (särskilt unga) som mår dåligt.

    SvaraRadera
  4. Alla dina ord stämmer så mitt i prick. Får gåshud. Har känt så, känner så ofta, att man förlorat så mycket pga av depressionen men att man trots allt gjort så mycket. Så fint skrivet!

    SvaraRadera
  5. älskar älskar älskar dig, du är bäst och stark och jag älskar dig

    SvaraRadera
  6. ditt sätt att skriva är helt otroligt fångande magiskt. tack tack tack för att du skriver om sådant här

    SvaraRadera