REPRISINLÄGG: BADBODY

Ja i förra veckan kom det ju inget inlägg. Och idag är en lika dålig dag som förra tisdagen. Ska försöka sammanställa ett inlägg med svar på alla frågor ni snällisar skrev men det går "långsamt" (läs: inte alls hiho) så tills dess kommer då här det första upprepade inlägget *NåNsIIiiiN!!1!* på denna härna bloggn. Wow.!! va dom hittar PÅ! nuförtiden!

För två år sen var jag och badade och njöt nå så djävulskt i lella vattenpölen och sen när jag klev upp blev jag ondskeögad av en person jag inte känner pga min kropp och så kom jag hem och *filosoferade* lite om det. Så här lät det läs & minns (eller scrolla bort & glöm för den som vill va sån)!!!

Jag vet att det är meningen att jag ska hata min kropp.
Jag vet det, för jag kan känna blickarna när jag tar av mig handduken och går ner mot vattnet.

Jag vet det, för när jag har bikini på mig säger en tant till mig att folk med så stor mage som jag inte borde ha tvådelat, de borde istället bada i baddräkt och kanske en kjol och sedan vänder hon sig till sin man och muttrar: "Folk har ju på sig vad fan som helst nuförtiden."

Jag vet att det är meningen att jag ska hata min kropp för varje gång jag badar är det ett ställningstagande. Min tjocka kropp iklädd baddräkt är inte som de andra badklädda kropparna på stranden. Mina valkar i nylon- och polyamidtyg är provocerande, eller också är de peppande. Mina valkar i nylon- och polyamid får aldrig existera enbart i sig självt, som ett oväsentligt attribut hos en badsugen person. Min kropp lämnas inte ifred. Detta kött under tyg är källa för hätsk diskussion och åsiktsgrundande, denna kropp är en aktiv ståndpunkt, en handling jag valt, en åsikt jag måste ställas till svars för. Min badkropp är en samhällsanalys.


Vissa dagar är jag glad att det är så det är. Bara genom att finnas är min kroppsform något för andra som ser ut som mig att relatera till, känna sig representerade och bli peppade av, och de dagarna gör jag extra modiga saker för jag tänker att jag gör det för oss allihop, jag visar världen att vi också får finnas och göra roliga saker, häng på, vi skiter i dom nu. Sådana dagar tänker jag att jag krossar normer för de som inte orkar.

Andra dagar är jag less på att det är så det är. Så klart uppskattar jag de positiva hejarop jag får, jag är bara trött på att de behövs. När jag badar ser jag till att välja en avskild plats att gå i - färre folk på stranden betyder mindre risk för att bli hånad - och ändå spänner jag hela kroppen, hela tiden, som om jag väntar på knytnävar. Har en inte en normativt smal kropp är det en jävla bragd att klara av att gå och bada bara så där, som om ingenting. Jag vill inte behöva vara "modig som vågar", för vad är det jag vågar egentligen och vad antyder den där modigheten? Att jag egentligen borde skämmas? Att det fula inte är inbäddat i mina valkar, utan att det fula ligger i min vägran att känna skam över dem? Ja. Det som är fult med mig när jag utövar kombinationen bada + vara tjock är att jag trivs. Jag har en tjock kropp och det gör inte mig något, jag behöver inte hata den och jag behöver inte hylla den. Den är bara där. Det är det som är så fult.

Jag vet att det är meningen att jag ska hata min kropp. Men jag gör det bara inte, och när du ser den guppa i insjön är den inte något politiskt laddat ställningstagande, den är inte vågad och den är inte modig. Det du ser på är bara lite ljummen hud i vatten.