5.14.2013

tonår //

2002. Jag är tolv och blir mobbad för att jag får bröst först i klassen. Jag är ful och fel och jag fattar inte varför eller vad jag har gjort eller varför just jag blev så här fel. Jag sneglar på mina kompisar och alla är smala och fina och jag är tjock och äcklig.

2003. Vi gör ett projektarbete om ätstörningar i skolan och jag blir oerhört lättad. Varför hade ingen berättat för mig om det här tidigare? Du menar att man bara kan spy upp maten så slipper man bli tjock? Minns att jag var så himla glad och när jag äntligen lärde mig spy så var jag on top of the world tretton år.

2004. Jag är fjorton och har typ 7 profiler på olika pro ana-sajter och bondar med så jävla många andra tjejer världen över med detta parasitiska problem. Vi delar tips och man lägger upp bilder på mary-kate och nicole och jag och en tjej startar en sida med en 30-dagarstävling där man får poäng utefter hur lite man äter och hur mycket man tränar och vi uppmanar våra medlemmar att lägga upp före- och efterbilder. Jag visar en kompis hur man kräks effektivt och jag lär mig att hantera ångest genom att trycka säkerhetsnålar i armen

2005. Går på "yoga-dieter" som ska "träna psyket" dvs självkontrollen. 8 dagar är längst tid jag går utan mat och känslan är helt fantastisk. 200 timmar med bara vatten i kroppen det är som en drog det är som magi jag älskar känslan i'm in control i'm in control i'm in control

2006. Jag har fyllt 4 dagböcker med texter om hur äcklig jag är och om hur bra jag kommer må när jag väl väger 45 kg

2007. Jag har börjat i gymnasiet och min farmor har dött och jag har min första stora depression och jag spyr för allra första gången utanför hemmet, på en skoltoalett som luktar sjukhusmottagning och sånt där billigt toapapper. Det börjar kännas för jävligt att hålla på med det här, jag går inte ner i vikt står bara still men snart så, snart SNART om jag bara är DUKTIGARE, om jag bara tränar mer fler armhävningar längre springpass mindre portioner BEHÄRSKA DIG CHRISTINA bara du behärskar dig så ska det allt gå att bli smal och fin och bra och NORMAL

2008. Är 18 och kär i en kille som är min bästa kompis och som kysser mig en gång i hans säng men som inte tycker att jag är "hans typ" och säger att han gillar "petite girls" och jag försvinner djupare in i min depression där jag sitter på tunnelbanan mittemot honom och går sönder rakt framför honom och kanske att han märker det och kanske att han låter det ske

2009. Jag går ut gymnasiet och åker på första utlandssemestern utan föräldrar och nu har jag sex och nu blir jag full och jag flyttar till London och har mer sex och blir mer full och jag lär mig att det är jättesvårt att spy upp kakor men väldigt enkelt att kräkas chokladkräm

2010. Jag träffar Michael. The love of my life. Första gången jag är hemma hos honom äter vi cocoa pops till frukost och jag säger "jag måste gå på toa bara" och jag går och kräks och kommer tillbaks som ingenting och först 2 år senare säger han till mig att "den där gången du vet. jag hörde dig."

2011. Är 21 och börjar så smått acceptera mig själv och jag spyr inte längre. Jag bantar och tränar av ilska mot min fortfarande äckliga, skämmiga kropp, men jag spyr i alla fall inte upp maten längre.

2012. Jag börjar tycka om att träna. Att springa är det bästa som finns och jag tränar for första gången inte för att bränna kalorier eller för någon annans bekräftelse utan för att jag mår så jävla bra när jag slår löparskorna i marken

2013. Jag kan äta choklad utan att få ångest. Jag slutar vänta på att helt plötsligt vakna upp i *den perfekta kroppen* och börjar klä mig i det som jag tycker är snyggt på mig. Kläder och stilar jag har "väntat med" tills jag "blir smal" får komma fram och till användning. Försöker att inte skämmas för min kropp trots att den är en storlek 40. Ser ut som jag vill och *tAr PlaTz* för nu jävlar i helvete tänker jag inte längre finna mig i att folk (KILLAR) frågar mig om jag är gravid för jag tänker inte skämmas över denna kropp som varken är nämnvärt tjock eller ful. Äntligen fattar jag detta, som egentligen borde vara självklart: DET LIGGER INTE NÅGON SKAM I ATT SE UT SOM JAG GÖR. Det är inget som helst fel på min kropp. Det är bara fel på samhället. 23 och i'm in control, i'm in control, i'm in control.

jag ca 2005.

26 kommentarer:

  1. Hjärtan till dig. Alltså jag blir så himla ledsen över att alla mina favoritbloggare tycks ha haft ätstörningar och sedan ännu lite till för att jag själv haft det och vet hur det känns. Varför ska det behöva vara så jäkla vanligt? jag hatar det här samhället jag hatar det här samhället jag hatar det här samhället.

    SvaraRadera
  2. Heja dig! Fler sådana som du!

    fick frågan senast igår om jag var gravid av några jobbiga elever! "JA! DET ÄR JAG FAKTSISKT!" sa jag, fast jag inte är det och ville mest bara gråta.

    Hur fan ska man hantera det när man precis har lossat lite på svångremmen som soppar maten från att komma ner i matsäcken?!

    SvaraRadera
  3. been there done that. har aldrig matt sa daligt som nar jag var som smalast och spydde hela tiden. och det suger. slutade inte helt forran jag och daniel blev ihop, konstigt det dar. sa javla skont daremot nar nagon ar oppen med det! hejja dig, du ar sa javla bra.
    nar jag far en dotter sa ska jag aldrig lagga vikt i skonhet utan bara personlighet, det ar ju trots allt inget annat som betyder nagot.

    SvaraRadera
  4. alltså. <3 <3 <3 ramlade in på denna blogg igår och gillar den extremt mycket redan.

    har också slagits med ätstörningar sedan 13årsåldern. är 23 nu och skulle kalla mig rätt frisk och jävligt arg.

    SvaraRadera
  5. christina du är så jävla fantastisk hoppas du vet om det

    SvaraRadera
  6. <3 ÅH! Vad jag tycker om dig och din blogg. För att du blottar dig. Och för att du nu har insett att du är fin som du är. Jag känner igen mycket av texten, trots att jag kanske inte gått så långt så har jag ALDRIG tyckt om min kropp. Och det är FAN dags att göra det nu!!!

    SvaraRadera
  7. men finaste, bästa du.. Så himla hemskt och jag önskar att jag bara kunde åka tillbaka i tiden, träffa dig och krama om dig. Jag är så jävla glad att det är bättre nu! Att det är bra nu! Jag förstår where you're coming from, jag har själv funderat jättemycket på att göra sånt där själv men aldrig vågat riktigt. Så jag kan verkligen förstå, inte precis och exakt, men jag kan tänka mig in i det. Jag känner mig fortfarande jätteäcklig typ för att jag inte är så smal som jag önskar jag kunde vara, blir sjuk så ofta att jag inte kan hålla uppe min träning. Tränar för att jag tycker om det och att jag mår bra av det, inte för någon annan anledning, men ja jag vet inte. Haha. Hur som heslt så är jag så glad över att det ordnat sig för dig och att du träffat din kille som verkar så himla fin och bra för dig <3

    SvaraRadera
  8. så himla hemsk text, blir så arg över att det ser ut såhär, så himla modig som delar med dig. du är awesome!!

    SvaraRadera
  9. Åh vackra Christina! Jag känner att jag är inne i en sån period nu då jag bara vill gå under jorden. Hatar min kropp så mycket, och vill bara spy upp allt jag får i mig. Men samtidigt vill jag inte skada mig själv, jag vet att jag är vacker EGENTLIGEN men alla sjuka ideal gör mig galen. Jag är tjock. Jag är TJOCK men varför ska det framstå som fel??? Det är bara när det kommer till min hälsa som det gått överstyr i sånna fall, men annars? Varför, VARFÖR gör samhället så att det är de smala som framstår som vackra!
    Du anar inte hur mycket jag ser upp till dig älskade syssling! ♥

    SvaraRadera
  10. Så stark du är! Super fin blogg.
    Sv; Åh jag kan tänka mig det. Du får slå till när du kan :D

    SvaraRadera
  11. alltså tänkte först klicka in och skriva "du får mig att böla" pga din fina kommentar hos mig men sen lästa jag det här inlägget och då funkade ju den kommentaren ändå fast på ett helt helt annat vis.
    orkar inte att matångest finns, att den trycker sig in i vettiga människors hjärnor så som din och min och gör dem till blinda. har också haft idiotiska armskärarår av dietistsamtal av behandlingshem av hemligheter på toaletter men helt jävla seriöst, det är inte värt det det kommer aldrig vara värt det.
    mat är livet och vi är skitsnygga. PUSS

    SvaraRadera
  12. men åh!!!! blir så ledsen arg glad op samma gång av detta inlägg. så himla sjukt att vi ens kan bli påverkade att tänka så, att det kan gå så långt. usch.

    men blir samtidigt glad över att du är en fighter. en fighter som klarar krig.

    SvaraRadera
  13. men åh vad bra du skriver och åh vad stark du är. PUSS

    SvaraRadera
  14. Åh. underbart fin skrivet. Starkt skrivet. Du är underbar. Just, åh! kram på dig

    SvaraRadera
  15. Du är världens finaste Sheena!<3 Så hemskt att det ändå är så många som känner igen sig i det du skriver (jag själv också). Tänk att man behövde bli såhär gammal innan man slutade bry sig och faktiskt kan uppskatta sin kropp på riktigt.

    SvaraRadera
  16. Hamnade här tack vare några klick i cyberspace och efter det här inlägget sitter jag med tårar i ögonen.

    Tack för att du berört mig.

    SvaraRadera
  17. alltså. HEJA DIG. HEJA HEJA HEJA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

    SvaraRadera
  18. Hej! Jag heter Michelle och skriver en uppsats som handlar om utlandssvenskar med fokus på London. Skulle du kunna tänka dig att svara på min korta enkät? Det skulle hjälpa mig otroligt mycket i mitt arbete!

    Länk till enkät: http://www.enkät.se/surveyStart.php?pid=9173&mpid=9fc7eb572946eb37a2b9eb92247e7df5

    Kram, Michelle

    SvaraRadera
  19. Åh tack för att du delar med dig starka tjej. Har själv haft anorexia och vet vilket helvete det är, men också hur det är att bli fri :)

    Kram!

    SvaraRadera
  20. Hej, jag hittade just hit. Via en blogg, via en blogg, du vet. Har scrollat lite och fastnade för läppstiftsanekdoten som sagt. Den svarta humorn och ditt sätt att formulera dig.

    Det här gör så jävla ont i mig. Jag är så himmelens apless på världen som tvingar fram det här beteendet i SÅ MÅNGA MÄNNISKOR. Sjuka, skeva, äckliga jävla samhälle och kvinnoförtryck.

    Men fan vad fin och klarsynt du är. Och vad bra du skriver om eländet och vad bra du skriver. Tack som fan!

    SvaraRadera
  21. Vilken tur att vi människor finns i alla former och färger, vad tråkigt det vore annars. Och inte en enda gång under de åren du mådde som du mådde (förlåt att jag aldrig märkte) tänkte jag att du på något som helst vis skulle vara sämre än någon annan, eller annorlunda, eller ful. Du var bara en av oss, och en så himla klok och rolig del av oss dessutom. Pus!

    SvaraRadera
  22. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  23. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  24. Starkt av dig att våga skriva om allt på bloggen! Du är grym och fin!

    SvaraRadera
  25. TACK för det här inlägget. Känner igen mig i så himla mycket av det. Var tyvärr också en del av den hemliga pro-ana-communityn och skäms så jäävla mycket för just det (tänk om jag inspirerade någon som ännu inte trillat dit, det får inte varit så, får inte får inte).
    Mitt första steg mot tillfrisknande tog jag väl i samband med att jag blev vegan - helt plötsligt åt jag för någon annans skull än min, ätandet blev en god gärning och jag återfick matlusten - och efter att både insett att jag var gay och inte straight eller ens bi som jag då trodde (mycket av mina problem började just med att försöka vara det killar ville ha, gjorde mycket jag var obekväm med och kände mig jämt äcklig och fel och fet) och därefter träffat min flickvän och stora kärlek skulle jag säga att jag är så gott som frisk.
    Känner mig dock inte så *CoNFiDeNT* alltid, och jag är väl inte helt "där" än i min självacceptans, men sånt här är så jävla skönt att läsa. Att du gått igenom helvetet och sen slagit dig tillbaka med armbågarna och vågar skrika ifrån och ta platsen du förtjänar att få. Att du visar att jag och alla andra inte är ensamma och att det finns ett liv efter en ätstörning som är VÄRT att leva och framför allt: att det inte är vårt fel att vi mår/mått som vi gör/gjort. Det är det här jävla skitsamhället.

    Nu blev det lite långt. Kunde nöjt mig med att skriva "DU ÄR BÄST" som var poängen med hela min kommentar från början. Men eftersom din historia hjälpte mig slå bort lite osunda tankar kanske min historia hjälper någon annan. Åt det hållet vill jag gärna inspirera folk.

    SvaraRadera