min ettårsdag.

trigger warning: självmordsförsök, överdosering. 

För 365 dagar, 1 609 kilometer och 48 piller sedan försökte jag ta livet av mig.

Jag läser den meningen, om och om igen, tills den löses upp och förlorar betydelse. Tills innebörden suddas ut och orden kunde vara vilken kombination av bokstäver som helst. 

I helgen som var hade det gått ett år och jag har tänkt den här överdramatiska tanken på repeat: Nu har jag levt ett år för mycket.

Nu har jag levt ett år för mycket. Nu har jag levt ett år för mycket.

Jag minns när det blev vår förra året. Jag minns det exakta ögonblicket jag lade märke till att det inte längre var vinter, för när det skedde kände jag den första känslan efter överdosen, det var heartbreak, det var någonting som brast inom mig, det var en istapp itu. 

Hela den vintern hade jag tänkt att nu var det min sista tid i livet, jag skulle lämna livet mitt i en snöstorm jag skulle försvinna in i virvlande flingor jag skulle gå in i det starka vita jag skulle blekna in i vitt och vara borta.

Men så såg jag en förhatlig vår slå ut och när ljusa knoppar brast upp och solstrimmor letade sig in i lägenheten och fåglar på gröna kvistar sjöng stod jag på balkongen med en storm inom mig. Det hade blivit vår och jag hade misslyckats med att dö. 

En fullständig cykel av årstider har vridits runt mig sedan dess och nu känner jag inte på det sättet längre. Jag gör saker jag mår bra av, jag springer, jag skriver, jag läser, jag dricker öl med kompisar och jag skrattar med min lillebror. Jag reser.

De kommer ändå, så klart, nätterna. 

Nätterna är vida svarta hav som hotar att sluka mig. Nätterna är rovfåglar med vassa näbbar som pickar isär mig. Nätterna är känslorna som hinner ikapp mig. 

Men jag är annorlunda nu.

Jag har någonting nu som jag inte hade förut. Ett hemligt vapen. Ett som kan trasa sönder ångesten och göra fina smala strimlor av ihåligheten. 

Jag har hopp.

I februari förra året satt jag på sjukhuset i England med dropp i armen och kände mig som en utbränd glödlampa. Mitt hölje var helt och slätt precis som vanligt, men det inre var svärtat och oanvändbart. Det kändes som om alla mina artärer hade brunnit. Brinnande olja hade rusat genom mina vener och svept genom kroppen tills allting var svedda nerver och förkolnat brosk och dött rökigt kött. 

Nu har jag levt ett år till och jag har tappat mycket. Jag är flera relationer fattigare, jag har studentskulder, jag är utan jobb, jag har flyttat hem till min förälder igen, jag har gått upp mycket i vikt. Efterdyningarna av själva överdosen känner jag fortfarande av, och jag tror att vissa av symptomen är här för att stanna. Det är muskelryckningar och det är olika stora pupiller och det är sämre syn och det är långsammare reaktionsförmåga och det är mikrokorta sekundsnabba blackouts. 

Men den där känslan på sjukhuset.

När den gick över.

När jag hade känt den till ända, när det tog slut, när droppet rusat som is i ådrorna och forslat bort det svartbrända.

Det var då nya stränder uppstod inom mig.

Så benhårt väl hade jag velat dö. Jag gav det mitt yttersta. Jag lade verkligen manken till, men ändå misslyckades jag.

Det är det som gör det. Det är det som gör att blodet rusar i mig nu, det är det som gör att jag lever. 

Jag har varit på mitt reps slut och jag har sett vad som finns där. Och jag har återvänt. 

Jag trodde att jag hade kommit till slutet. Jag kom till slutet, men jag överlevde slutet, det följdes av ett ögonblick till och sedan ännu ett. Ännu ett och ännu ett och ännu ett. Och på något vridet sätt ger det mig hopp. 

Det kommer ett ögonblick till.