måndag 12:15

En annan värld när jag skriver igen. Pratade med Elin om det där. Om att skriva under rådande omständigheter. Om hur man gör. Hur gör man?

Dagarna går långsamt. Jag jobbar så klart i butik, jag blir korttidspermitterad. Ett pass här och där. Så mycket fritid nu. Köper pussel med min personalrabatt medan jag fortfarande har en. Pusslen säljer slut i hela Europa, och är det en tanke jag trivs med så är det att pussel blivit en bristvara.

En kund köper en reseguide för 329 kronor. Han vill betala kontant. Han har sina kontanter i en Konsumkasse. Han svänger upp kassen på disken och ber mig om hjälp att räkna. Han snyter sig mitt i frågan. Fingrar - först hans, sedan mina - mot den immiga metallen, de solkiga tjugolapparna. Två fyra sex åtta tio. Fem tio femton tjugo tjugofem. 329 kronor i tio-, fem-, två- och enkronor. Kvitto på det? Handsprit handsprit handsprit.

Jag springer mycket. Den enda punkten på min krisplan: spring.
Litar inte på tvåmetersregeln. Jag andas för hårt.
Försöker springa där det inte är så mycket folk, men det går inte, det är så mycket folk överallt.

Om det är två tankar jag trivs med så är det att pussel blivit bristvara och att folk hänger mer utomhus.

En dag innan UD gick ut med sin avrådan från icke nödvändiga resor flög jag till England. Det var den 13:e mars, jag fattade fortfarande ingenting om allvaret. Speciellt att vara på Arlanda. Redan då ett par inställda flyg. Terminalen det tommaste jag nånsin sett den.
Köpte en ansiktsmask eftersom Pressbyrån och Taxfreebutikerna sålde det, i kassan, styckvis ur ett flerpack. La upp en bild på mig själv i den på instastories. Kände mig töntig. Tog bort.

I England höll butiker stängt. Cafépersonal torkade av bord och stolar med desinfektionswipes mellan varje sittning. Mina vänner sa: kom över, men duscha och byt kläder först.

Tre dagar senare flög jag hem. Måndagen den 16:e mars och man kunde läsa i DN att mitt flygbolag ställt in 85% av sina flyg. Paret några rader framför mig hade handskarna, munskydden, allt. De sprejade hela raden med desinfektionsmedel, armstöd, bord, ryggstöd, säte. De använde en stor bit plast för att täcka allt innan de slog sig ner.

Jag ser jättemycket på amerikanska talk shows i vanliga fall men exceptionellt mycket för tillfället. Conan O'Brien har aldrig varit roligare. Han har i sina klipp hemifrån slagit an någon absurd världsfrånvänd ton som samtidigt är så otroligt lugnande.

Han visar oss runt sitt ödmjuka hem, ringer och terroriserar Jordan Schlansky (som.... kastar lasso? på sin bakgård? för "att hålla hjärnan i trim"???) och kokar tusenbitarspussel i saltvatten.

Om det är tre tankar jag trivs med så är det att pussel blivit en bristvara, att folk hänger mer utomhus och att Conan O'Brien peakar i isolering.