5.11.2020

måndag 11:15

jag blir så klart inte alls korttidspermitterad. de släpper mig, de måste, jag förstår. det är okej. vad synd. sånt händer.

tid. finns så mycket av den nu. man vaknar upp och baxnar varje gång, tiden är ett berg att bestiga.



klättrar på väggarna på sättet som en introvert klättrar på väggarna. det är inte särskilt jobbigt att vara hemma. det skiljer sig inte så mycket ifrån min vanliga vardag. men det är påfrestande att inte längre ha skiljelinjerna: vara på jobbet. vara hemma. vara med vänner. vara hemma. nu är det bara: vara hemma. vara hemma. vara hemma.

jag sätter ihop ikeamöbler. en paxgarderob. en ivarbyrå. en liten tavelhylla som jag klickar i att jag vill ha, det är först när leveransen kommer som jag ser att jag köpt en hylla som bara kan beskrivas som del av inredning till ett babyrum.



tecknar prenumeration av the new yorker. av london literary review.

lagar jobbiga maträtter. bakar svåra saker. startar flera recept samtidigt. man måste röra i en bytta hela tiden.

skriver inget. tom på ord, eller egentligen inte tom, men fylld med dåliga ord. känner mig som en skräppostikon.

läser gamla anteckningsböcker. en hel tjock svart moleskine fylld av karaktärsdrag, a plot, b plot, c runner. storylines och story arcs. en hel anteckningsbok, vad är det 250 sidor, så mycket tid man lagt ner på nåt som inte blev nånting.

lägger ifrån mig telefonen. jag orkar inte. den ligger längst in under sängen. den ligger bakom en bok i en hylla. den ligger bakom en kruka. den ligger i ett annat rum. det är skönt att man kan göra så. man kan bara lägga världen i ett annat rum och strunta i att den finns.


om nätterna vaken.
det är kaffet tänker jag. man mår så här dåligt för att man dricker för mycket kaffe.

eller så är det våren. man mår så här dåligt för att våren lovar så mycket man måste bli en helt ny person men man orkar inte.

eller så mår man så här dåligt för att man förskjuter minsta lilla antydan till ansvar i relationer. och för att man aktivt låtsas om att det inte ens existerar ett ansvar. men den där tankegången är för svår. jag ids inte. jag stänger helt sonika av den, som en knapp man trycker på, det är hur lätt som helst.

man bara hämtar telefonen öppnar upp ett fönster med buzzfeed quizzes och så tar man reda på om man använder youtube på samma sätt som alla andra och om man vet vilka amerikanska stater som dessa maträtter kommer ifrån och hur många procent creed bratton man är.

så är det ur världen.

9 kommentarer:

  1. När jag läser din blogg vill jag läsa böcker av dina ord.

    SvaraRadera
  2. Drabbades av detta. Hoppas allt känns bättre snart

    SvaraRadera
  3. Längtar precis som Hanna efter mer text, längre textsjok, från dig. Kram <3

    SvaraRadera
  4. Som de andra redan har sagt så längtar jag också efter dina ord. Gillar alltid det du skriver!

    SvaraRadera
  5. Instämmer med ovanstående, älskar din text. älskar också första bilden i detta inlägg, tycker den är fantastisk fin.

    SvaraRadera
  6. chrissy vilken text, den gick rakt in i mig <3 saknar dig!

    SvaraRadera
  7. <3 du är bäst. det är så svårt att inte låta ens produktivitet styra huruvida man har lyckats men det ligger inte i det.

    SvaraRadera
  8. Vet inte om det hjälper, men jag vill bara skriva att jag älskar att läsa det du skriver och att just det här gick rakt in i mig. <3 Så även om det känns bortkastat med den där anteckningsboken så är det förmodligen inte det, för du är så jäkla bra på att skriva och då har du ju tränat en massa!

    SvaraRadera
  9. chupacabra200017 juni 2020 02:15

    spot jävla on.

    SvaraRadera